Över 225 år av innovation

Entreprenören och affärskvinnan Maria Sophia De la Gardie lade grunden för Höganäs gruvverksamhet redan på 1600-talet. Maria Sophia drev ett stort antal företag inom jordbruk och tillverkning och efter köpet av Krapperups slott blev hon även gruvägare.

Skånska kriget mellan Sverige och Danmark gjorde gruvverksamheten omöjlig – arbetarna kallades in till militärtjänstgöring och Maria Sophias egendom vandaliserades. Det var först i slutet av 1700-talet som Höganäsbolaget, idag känt som Höganäs AB, bildades och återupptog storskalig kolbrytning.

Grev Erik Ruuth (1746–1820), ämbetsman, godsägare och industriman, grundade ett kolbrytningsföretag i den lilla fiskebyn Höganäs 1797: Höganäs Stenkolsverk. Detta var avstampet på företaget som så småningom skulle bli Höganäs AB 1966.

Kolbrytningen var inte lönsam och redan 1825 genomgick företaget stora omorganisationer. Leran som hittades nära kolfyndigheterna var mycket lämplig för tillverkning av keramiska produkter. Den starka efterfrågan på stengods gjorde att företaget fokuserade på tegel- och keramikproduktion, där kol användes som bränsle i tillverkningsprocessen. I mitten av 1800-talet anställde företaget en keramiker och en modellsnickare för att utveckla stengodsprodukterna. Mot slutet av århundradet utökade företaget sitt sortiment genom att börja tillverka lerrör. Tillverkningen av hushållsgods och konstkeramik fortsatte fram till 1926, medan saltglaserat gods tillverkades fram till 1954.

En påkostad arbetarbostad byggdes med 130 lägenheter och fick namnet Nya Brukslängan. Lokalt fick den smeknamnet "Tre Kronor" på grund av sin påstådda likhet med Stockholms slott. Med denna byggnad deltog Höganäsbolaget i Parisutställningen 1867 och vann ett pris på 10 000 franc. Dessa prispengar blev grunden till företagets egna bostadsfond, som gav bidrag och lån till brukets arbetare som ville bygga egna villor i området.

År 1923 blev byggnaden Tre Kronor Höganäs huvudkontor och det är det än idag.

Emil Sieurin uppfann hur man skulle varva kol med kalk och malmkoncentrat så att järnsvampsprocessen fungerade. Tidigare hade kol och koncentrat blandats direkt, vilket resulterade i ett alltför högt svavelinnehåll i järnsvampen.  Det sades att det i Storbritannien fanns 285 patent relaterade till järnsvamp, men inget av dem fungerade. Efter att Höganäs hade patenterat Sieurins metod startade produktionen av järnsvamp 1911 och en ny fabrik byggdes 1912.

Senare började Höganäs mala det reducerade järnet till pulver och skapade järnsvamppulver. Produkten har fått sitt namn från sin mycket porösa, svampliknande struktur.

Den höga kvaliteten och den utmärkta designen på Höganäs lergods- och keramiska produkter ledde till stark efterfrågan, och kring sekelskiftet 1900-talet exporterades delar av produktionen av saltglaserat gods runt om i Europa. En bidragande orsak kan ha varit den uppmärksamhet som företagets produkter fick på Köpenhamnsutställningen 1888, där de vann första pris. Under första halvan av 1900-talet utökade företaget produktionen av olika lergodsprodukter.

Under andra världskriget var efterfrågan på Höganäs produkter hög, särskilt på kol. Stora mängder bröts och företaget genererade betydande vinster. Efter kriget minskade efterfrågan och 1961 stängdes den sista gruvan i Höganäs, vilket avslutade 165 års gruvhistoria i staden.

Underjordsbrytning inom koncernen fortsatte till 1979, då den sista återstående gruvan i Bjuv stängdes.

Den första järnpulverfabriken öppnade i Höganäs, och produktionen tog snabbt fart. Inom bara ett decennium hade järnpulver blivit en av företagets viktigaste produkter. Pulvret används i pulvermetallurgiska applikationer, i produkter som kugghjul och precisionskomponenter.

Den växande efterfrågan på järnpulver ledde till att företaget byggde ett järnverk i USA. 1950 etablerade Höganäs sitt dotterbolag Hoeganaes Sponge Iron Corporation (HSIC). Bara tre år senare, 1953, var den första anläggningen redo att producera järnpulver. Expansionen i USA gick snabbt. Ännu en tunnelugn byggdes 1956, följt av en anläggning för höglegerade pulver 1960. År 1969 byggdes en fabrik för vattenatomiserade pulver och ytterligare en öppnade 1980. Ett större forsknings- och utvecklingscentrum (FoU-centrum) invigdes 1982, följt av en blandningsstation några år senare.

1968 sålde Höganäs AB en andel på 80 % i Hoeganaes Corporation till Interlake. 1999 tvingades Höganäs sälja sin återstående andel på 20 % när GKN förvärvade Interlake. Affären gjorde det möjligt för Höganäs att marknadsföra och sälja metallpulver i Nord- och Sydamerika.

Ett nytt, högteknologiskt järnsvampsverk invigdes i Höganäs, med en 227 meter lång tunnelugn, som då var den längsta i världen. 1970 togs en andra tunnelugn i drift. Med en längd på 265 meter överträffade den sin föregångare och blev den längsta tunnelugnen i världen.

Idag har Höganäs tre tunnelugnar i drift vid sitt järnsvampsverk i Höganäs.

Höganäs internationella expansion inom den metallurgiska industrin accelererade från slutet av 1960-talet och framåt, och började med etableringen av ett dotterbolag i Storbritannien 1968. Under de följande årtiondena stärkte företaget sin globala närvaro genom nya dotterbolag i Tyskland (1978), Frankrike (1982), Belgien och Japan (båda 1985), Italien och Indien (båda 1986), Spanien (1988) samt Taiwan och Sydkorea (båda 1990). Expansionen fortsatte in i Kina 1993. År 1999, efter avyttringen av Hoeganaes Corporation till GKN, återinträdde Höganäs på de nord- och sydamerikanska marknaderna genom att förvärva en brasiliansk metallpulvertillverkare samt etablera ett nytt dotterbolag i USA.

Under denna period startade Höganäs också produktion av järnpulver i Belgien, Japan, Kina, Indien och Brasilien, och kort därefter i Storbritannien och USA. Idag har Höganäs 15 produktionsanläggningar i 10 länder.

Operahuset i Sydney invigdes, med omkring en miljon av Höganäs keramiska plattor som täcker fasaden 

I mitten av 80-talet upplevde metallurgiverksamheten en stark tillväxt. Flera nya produkter lanserades under denna period, till exempel: Distaloy®, Astaloy™ och Somaloy®, som alla fortfarande ingår i Höganäs erbjudande.

Industrimannen Ulf G. Lindén förvärvade majoritetsägandet och omvandlade Höganäs till ett privatägt bolag. En ny koncern med namnet Höganäs-Kanthal bildades. Metallpulver utgjorde ett av fem affärsområden. Avyttringar och omstruktureringar fortsatte i koncernen med målet att fokusera mer och mer på metallurgi. På grund av den svenska finanskrisen återintroducerades Höganäs på börsen 1994.

En ny fabrik, Distaloy^®-verket, i Höganäs invigdes, med en årlig kapacitet på 40 000 ton Distaloy-pulver och 50 000 ton kundblandningar. Anläggningen har högautomatiserad och med bland annat automatiska transportörer som transporterar behållare genom hela anläggningen utan mänsklig inblandning.

1992 lanserade Höganäs PM School, ett utbildningsprogram utformat för att utveckla sina kunders kompetens inom pulvermetallurgi. PM School erbjuds ännu, och en lättare e-learningversion finns också tillgänglig via Höganäs webbplats.

Redan i mitten av 1980-talet utvecklade Höganäs Somaloy^®, ett mjukmagnetiskt kompositpulver (SMC) med unika 3D-flödesegenskaper för elektromagnetiska komponenter. Pulvret behåller sina magnetiska egenskaper även under högt tryck och började användas i applikationer som elektriska fordonsmotorer.

I början av 2000-talet började SMC-teknik användas i axialflödesmotorer. År 2015 kunde man hitta en sådan motor i Koenigseggs sportbil "Regera".

Längs vägen har Höganäs exprementerat med nya användningsområden för tekniken. I slutet av 1990-talet utvecklade företaget till exempel elcyklar som drevs av motorer som innehöll Somaloy.

Höganäs öppnade ett Customer Development center i Höganäs, som vid den tiden hette PoP center. Här kunde kunder, partners och Höganäs-ingenjörer mötas för att utveckla nya applikationsområden för metallpulver. Genom att installera utrustning och processer liknande dem som används av kunderna kunde Höganäs erbjuda en plats för att testa nya material, tekniker och processteg.

Idag har Höganäs Customer Development Centres i Sverige, Indien, USA och Kina.

Höganäs förvärvade start-up-företaget Fcubic och lanserade Digital Metal för att utforska potentialen i att kombinera 3D-printning, även kallad additiv tillverkning, med företagets expertis inom metallpulver och sintring. Verksamheten avyttrades 2022.

Idag fortsätter Höganäs att producera och leverera pulver för additiv tillverkning.

Höganäs avnoterades från börsen och blev återigen ett privatägt bolag, där Lindéngruppen och Wallenberg Investments äger 50 procent vardera.

Höganäs öppnade två ArcX-teknologicenter för ytbeläggning, ett i Shanghai, Kina, och ett i Höganäs, Sverige. ArcX är ett nätverk av teknologicenter för ytbeläggning som är dedikerade till att ge den högsta nivån av teknisk expertis och utrustning till ytbeläggnigsindustrin. Här stödjer Höganäs sina kunder i att utveckla innovativa ytbeläggningslösningar och skapa nya affärs-möjligheter.

Idag driver Höganäs ArcX-center i Sverige, Tyskland, USA, Kina och Indien.

Genom ett förvärv av H.C. Starck Groups Surface Technology & Ceramic Powder-division, STC, i Tyskland intar Höganäs marknaden inom keramiska pulver. Keramiska pulver används i en rad industriella applikationer för att uppnå egenskaper som ökad slitstyrka, termisk ledningsförmåga och kemisk beständighet.

Förvärvet inkluderade även två produktionsanläggningar i Tyskland.

Alvier Mechatronics, ett företag inom Höganäs Group och grundades för att utveckla nästa generationens elektriska drivlösningar för fordonsindustrin, baserade på högpresterande pulvermaterial.

Höganäs blev det första företaget inom metallpulverindustrin som fick sina nettonoll klimatmål validerade av Science Based Targets initiative (SBTi). Science Based Targets initiative (SBTi) hjälper företag att sätta klimatmål i linje med den senaste vetenskapen och Parisavtalet. Validerade mål säkerställer att insatserna är förenliga med att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C. 

Höganäs blev den första tillverkaren av metallpulver att tillhandahålla produktspecifika koldioxidavtryck (PCF:er) och erbjuda transparens kring utsläpp från vagga till grind för produkter med fullständiga livscykelanalysmodeller (LCA-modeller). Beräkningarna följer standarden ISO 14067:2018 och visar mängden koldioxidekvivalenter som släpps ut per kilo producerat metallpulver.